Alltså. Den 22 september tar jag mitt pick och pack, lämnar familj och vänner bakom mig och flyttar till London. I ett halvår kommer jag kalla mig själv au pair och Londonbo. Galet. Fast än så länge känns det inte så galet ändå, för jag har nog inte riktigt fattat det än. Att det verkligen kommer hända. 

 

Jag kommer bo med en helt underbar familj på tre, mamman och pappan är i fyrtioårsåldern och den lilla dottern är fyra år gammal. Både pappan och dottern älskar fotboll, mamman är väldigt duktig i köket, de bor relativt centralt men ändå mitt i mellan två stora parker och flickan är en stentuff unge som älskar superhjältar. Helt perfekt! Jag ser fram emot att äntligen få leva ut min dröm sedan många, många år tillbaka, men jag ser inte fram emot att lämna allt här hemma. Men jag antar att det är sånt man växer av, inte sant? Det är åtminstone vad jag försöker intala mig själv.