438 dagar är en reportagebok skriven av Martin Schibbye och Johan Persson år 2013. 

Ingen har väl kunnat missa det som hände journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson i Etiopien för några år sedan? När de oskyldigt dömdes till elva års fängelse för terroristbrott. Det här är deras berättelse om ett 438 dagar långt äventyr som skulle komma att förändra deras, och många andras, liv. Såsom de själva beskriver det: den här boken skulle aldrig ha funnits om inte allt gått åt helvete. Syftet till deras resa till Ogadenregionen i Etiopien var att undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i det stänga och konfliktfyllda området. När de greps av etiopiska soldater, dog det ursprungliga reportaget ut men en annan historia fick sin början. I den här boken berättar de själva hela historien, baserat på minnen, räddade anteckningar och utsmugglade brev tillsammans med bilder tagna av dem själva under tiden i Etiopien och Somalia. 

Det här är en fantastisk bok! Jag var inte speciellt insatt i deras fall när det var aktuellt och de satt fängslade, mer än att jag visste att det hände. Efter att ha läst den här känner jag mig däremot helt besatt, jag vill bara veta mer! Jag vill läsa och se allt som media publicerat om deras fall, hela grejen är så fascinerande. Jag älskar att de verkligen delar med sig av sina tankar och känslor utan någon speciell retuschering och det blir så äkta när man få ta del av de brev som Schibbye skrev från fängelset till sin fru. Trots det hade jag svårt att förstå att det faktiskt är en sann berättelse när jag läste den, historien är bara så otroligt osannolik och i mina ögon sjuk, att den känns fabricerad. Jag kunde inte sluta läsa! Måste slänga in ett stort TACK här till min lillebror som gav denna bok till mig i julklapp, gulliga du. Jag läser väldigt sällan den här sortens böcker, men jag är väldigt glad över att jag nu har läst den här, kommer nog läsa den igen och även börja läsa fler böcker av det här slaget. Jag rekommenderar alla att läsa den här, vare sig man bryr sig om utrikespolitik eller inte, för den är helt jäkla fantastisk! Föga förvånande får den fem av fem läslöss av mig!

Kaffe med rån är skriven av Catharina Ingelman-Sundberg år 2012. 

Boken handlar om ett gäng pensionärer som är missnöjda med sin tillvaro på ålderdomshemmet, maten är trist, de får för lite motion och det ska hela tiden sparas pengar. De tror att de skulle ha det bättre sittande i fängelse, så vad gör de? De startar Pensionärsligan! Märtha, Snillet, Stina, Krattan och Anna-Greta tar in på lyxhotell för att lura några av de rika gästerna. Allt i ren Robin Hood-anda, de ska skänka bytet till bättre behövande så egentligen gör de ändå alla en tjänst. Med rollatorerna i högsta hugg sätter de igång planen, men saker och ting går inte som de tänkt sig och snart är Pensionärsligan indragen i den undre världen... Det är då det stora äventyret börjar på riktigt och ingen kunde ana vad som komma skulle. 

Den här boken är väldigt lättsam och går snabbt att läsa ut, man behöver inte tänka speciellt mycket för att hänga med. Jag blev dock ganska besviken, för jag såg fram emot en helt hysteriskt rolig bok men det var den tyvärr inte. Hade hoppats på att den skulle vara i klass med Hundraåringen eller En man som heter Ove, men det var den definitivt inte. Men jag tyckte att Svenska Dagbladet beskrev den väldigt bra: en lättsam och trivsam kriminalkomedi med hög mysfaktor. Precis så! Den var underhållande, jag drog absolut på smilbanden flera gånger medan jag läste, men inte tillräckligt för att få ett högt betyg. Vill man ha en bok att slappläsa på en solstol eller i hängmattan, är den här ett bra alternativ. Det krävs ingen direkt tankeverksamhet och det är inte en bok som man går runt och grubblar över efteråt. Jag ger den två av fem läslöss. 

Den senaste boken jag läst heter Och så levde de lyckliga. Den skrevs av författarinnan Lucy Dillon år 2011. Den handlar om Anna, en kvinna i trettioårsåldern som bor i den lilla sömniga staden Longhampton i England, tillsammans med sin make Phil, hans tre döttrar och deras hyperaktiva dalmatiner. När hon med hjälp från sin perfektionistiska vännina Michelle, får ta över den lilla övergivna bokhandeln går hennes dröm i uppfyllelse. Dessutom får hon annat att tänka på än de motsträviga bonusdöttrarna och den nedlåtande svärmodern. Hon förlorar sig snabbt i böckernas förtrollande värld, men ändå fattas det något i Annas liv. Michelle har i smyg storslagna planer för både sin egen inredningsaffär och för den lilla bokhandeln och ser ljust på framtiden. Men när mörka hemligheter från det förflutna dyker upp och katastrofen hotar att slå sönder tillvaron, tvingas de båda Vänerns att fatta livsavgörande beslut. 

Jag tyckte verkligen om den här boken! Dels handlar den om böcker så det är ju ett stort plus, sen berörde den mig också djupt. Den var lätt att ta till sig och väldigt bra skriven. Jag misstänker att jag var lite extra känslosam när jag läste den, för den bringade fram tårar mer än en gång, trots att den egentligen är skriven mer lättsam än berörande. Jag lade märke till att författaren skriver om förhållandet mellan far och dotter i fler än tre sammanhang, vilket får mig att tro att det var något hon ville belysa speciellt mycket. Just de delarna påverkade mig mest, då jag tänkte på min egen relation med min underbara pappa. De partierna tog sig direkt till mitt hjärta. Annars är den här bokens handling kanske inget märkvärdigt, den har de klassiska beståndsdelarna av en "vanlig" varm och trygg roman - en jobbig svärmor, bonusbarn som inte accepterar en och en stark vänskap som utsätts för test efter test. Jag rekommenderar den här boken till den som vill läsa en lättsam och hjärtevärmande roman, främst kvinnor kanske om jag ska vara väldigt generaliserande. Absolut läsvärd! Jag ger den fyra av fem läslöss!

Helgonet är en kriminalroman skriven av Carin Gerhardsen år 2011. Det är den fjärde delen i Hammarbyserien, en fristående uppföljare till Pepparkakshuset, Mamma, pappa, barn och Vyssan lull. 

Det är semestertider och arbetslaget från Hammarbypolisen är på välbehövlig semester. Men när den älskade och respekterade familjefadern Sven-Gunnar Erlandsson hittas skjuten till döds genom ett skott i nacken kallar kriminalkommissarie Sjöberg samman gänget. Vem kunde önska livet ur en sådan enligt källor varm och generös människa? Det enda de har att gå på är en uppblött papperslapp med utfluten text och fyra spelkort funna i offrets ficka. Kan poker ha något med mordet att göra? Var Erlandsson en fuskare som gått för långt och blivit straffad med en kula i huvudet? Eller var han ett offer för någon av de människospillror han brukade besöka i husvagnsgettot i Huddingeskogen och så generöst dela med sig av sitt överflöd till? Utredningen tar med poliserna på en resa till platser i de mörkaste skogar, till ett hillbilly-Sverige de inte visste existerade, till andra sidan jorden och till de svartaste sidorna av människans själ.

Jag har alltid haft en viss förkärlek gentemot kriminalromaner och deckare, och den här gör mig inte besviken. Trots det faktum att i princip allt sådan här skrämmer livet ur mig, kan jag inte låta bli att läsa. Hela Hammarbyserien är fängslande och ofrånkomligt skrämmande. Trots att detta är en fristående fortsättning på de tidigare böckerna, rekommenderar jag definitivt att man läser dem i ordning. Först och främst lär man då känna karaktärerna som figurerar genom hela serien och för mig är det väldigt viktigt. Annars kommer man inte in på djupet i boken och förstår inte sammanhangen och relationerna mellan poliserna. Dessutom hanteras händelser som utspelats i tidigare böcker och utan att ha läst dem är det inte helt lätt att hänga med fullt ut. Jag gillar hur författaren uttrycker sig och hur hon bygger upp en intensiv spänning som får en att bita på naglarna och spänna hela kroppen ändå in på bokens slutspurt. Små ledtrådar och luriga stickspår portioneras ut genom hela boken och gör så att man som läsare aldrig riktigt hamnar på latsidan. Kanske är det för att jag inte läst en deckare på ovanligt länge, eller så är den bara väldigt bra; jag ger den här boken fyra av fem läslöss!

Boken handlar om Agnes, som står stadigt i livet och är alldeles tillräckligt nöjd med tillvaron. En pojkvän som älskar henne, en familj som alltid ställer upp, en bästa vän som hon känner utan och innan och ett bra jobb. Tror hon. Allt eftersom raserar hennes liv, del för del, tills hela hennes tillvaro rämnar. När hon står på botten och inte vet var hon ska vända sig, erbjuder en vän henne att vara med och starta upp en restaurang. Då hon inte har något att förlora nappar hon på förslaget och hela hennes liv vänder. 

Det här är en bok om hur man vågar chansa och vågar välja, om vänskap och om att finna sig själv. Den är lättsam och engagerande, och jag mådde bra av att läsa den. Det är en väldigt varm bok om vardagliga saker, vilket gör den lätt av ta till sig. De flesta kan nog relatera till någon del av Agnes liv och därför blir den väldigt lätt att läsa och tycka om. Dock har den inte gjort något större intryck på mig, det var nu några veckor sedan jag läste den och jag minns inte speciellt mycket. Jag har inte mycket att säga om den för att handlingen inte fastnade. Den var lättsam, varm och rogivande och jag njöt av att läsa den, men den var inte tillräckligt bra för att fastna i min mentala bokhylla. Därför ger jag den 2,5 av 5 läslöss!

Jag hade inga förväntningar alls på den här boken innan jag läste den, då jag tillhör den generationen som inte är uppväxt med Patrik Sjöberg som aktiv framgångsrik idrottsman. Jag visste i princip bara att han var (är) en av Sveriges mest framstående  idrottare, att han åkt fast för droginnehav och hur han ser ut. Men jag fick veta myyyycket mer om honom och hans liv efter att ha läst den boken! Det var otroligt intressant läsning måste jag säga, och fascinerandes av honom som människa. Kanske inte den mest sympatiska alla gånger, men han är definitivt en speciell person som är intressant att läsa om. Det som var negativt med boken var att han upprepade sig väldigt mycket. Ibland kan upprepning vara bra, men i det här fallet blev det onödigt mycket vilket störde när man läste den. Den var också lite ostrukturerad måste jag säga, ganska hoppig mellan händelser och tidpunkter. Därför ger jag den tre av fem läslöss! Den är absolut läsvärd, speciellt för de som är uppvuxna med Sjöberg under hans storhetstid skulle jag tro!

Boken handlar om en nästan åttaårig flicka som heter Elsa. Elsa bor med sin mamma, mammas sambo George och halven, mammas och Georges barn som ligger i magen. I huset som de bor i, bor även mormor, Elsas bästa och enda vän. Hon är sjuttiosju år och helt galen, och världens bästa på att berätta sagor. Det är in i hennes sagor Elsa flyr om nätterna, till kungariket Miamas i Landet-Nästan-Vaken, där alla är annorlunda och ingen normal. 

När mormor en dag dör, lämnar hon en ensam och arg Elsa och en serie brev efter sig. Det leder Elsa till det största äventyret någonsin, i en trappuppgång fylld av monster, fyllon, tjurgubbar, kamphundar och vanliga gnällkärringar. Ett äventyr som ska leda till en ny sanning, en mormor lik ingen annan och en rad nya vänskaper. 

Jag hade oerhört stora förhoppningar på den här boken innan jag började läsa den, då jag fullkomligt älskar hans debutroman En man som heter Ove. Tyvärr blev jag besviken. Den första halvan av boken var lika mycket dålig som den var bra, vilket ju uppenbarligen inte är något bra tecken. Jag avskydde de delar av boken som handlade om Miamas och Landet-Nästan-Vaken, för det var bara luddigt och oklart, och dessutom inte verkligt såklart (och jag har verkligen inte mycket bra att säga om saker som är overkligt, till exempel Harry Potter, sagan om ringen...). Därför hoppade jag i princip över alla de styckena och blev bara störd. Däremot gillade jag själva storyn, och jag älskar sättet han skriver på. Det gjorde mig riktigt glad och väldigt imponerad. Andra halvan av boken fångade mig mer (dock inte dröm-bitarna alltså), mest för att spänningen höjdes och det var så mycket som började hända. Inte lika mycket gapskrattshumor som jag trott att den här boken skulle bjuda på, utan mer leenderolig och spännande. Överlag måste jag säga att jag ändå gillar den, för jag ville fortsätta läsa och veta vad som skulle hända härnäst. Om någon av er väljer att läsa den, lägg då gärna lite extra uppmärksamhet på hans sätt att skriva, det är helt fantastiskt, precis såsom jag skulle vilja kunna formulera mig. Jag ger den tre av fem läslöss. Så läs den gärna, men slänger även in ett krav: läs En man som heter Ove! Kanske även kommer en recension på den, men om inte så vill jag verkligen att ni läser den!

Så, det här blir min första recension! Boken heter alltså Livet efter dig och är skriven av Jojo Moyes år 2012. Den utspelar sig i England och handlar i huvudsak om en tjugosjuårig kvinna som heter Lou Clark. Hon bor hemma hos sina föräldrar och hjälper till att försörja familjen med sin lön från caféet där hon jobbar. När hon plötsligt blir arbetslös letar hon desperat efter jobb, och till slut får hon helt oväntat jobb som sällskapsdam till en totalförlamad man. Han heter Will Traynor och är Lou's raka motsats. Innan en motorcykelolycka gjorde honom förlamad var han en framgångsrik affärsman, otroligt atletisk och äventyrlig med en enastående vacker flickvän. Lou tvingas hantera den dystre, cyniske och oförskämde Will, och beslutar sig för att ändra honom helt. Han i sin tur är fast besluten att få ett slut på sitt glädjelösa och instängda liv. De är båda envisa och vägrar ge upp sina beslut, och har ingen aning om hur starkt de kommer påverka varandras liv. 

Det här är en otroligt stark bok som verkligen griper tag i en. En väldigt annorlunda kärlekshistoria som behandlar stora och obekväma ämnen, men samtidigt har en lätt ton. Jag njöt av att läsa den här boken, det tog nog inte mer än två dagar innan jag hade läst klart de 398 sidorna. Den rörde mig till tårar och fick mig att börja tänka, vilket jag tycker kännetecknar en bra bok. Absolut läsvärd! Jag ger den fyra av fem läslöss (hehe). 

Jag känner att den här bloggen är ganska tråkig. Eller det kanske är lite kul för er där hemma att läsa om vad jag gör på dagarna här borta, och jag som älskar att prata om allt möjligt och dela med mig av onödiga saker tycker väl egentligen också att det är kul. Men jag blir ändå lite uttråkad av bara skriva om min vardag här, så nyss fick jag en snilleblixt. Jag som läser så mycket (tre böcker den senare veckan hehe) borde kanske dela med mig av det jag läser och vad jag tycker om det. Kan det var lite sköj? Antar att ingen läser så mycket som jag men ni kanske kan få lite tips här av mig! Äh, tänker göra det även om ingen är speciellt intresserad. Måste också nämna att det en gång i tiden var min goda vän Erika som tyckte att jag skulle ha en "bokblogg", så det är kanske egentligen därifrån idén föddes. Så tack erkan!

Första recensionen kommer inom kort!