Just det, jag har glömt att berätta. Häromdagen hade familjen besök av en dansk tjej, Juliana, en eventuell au pair. Helt utan att säga något till mig, så det var ganska oväntat när jag hamnade i någon sorts intervju med henne där jag förväntades berätta om allt bra och dåligt med familjen medan jag hostade som en dåre. Hon var lite svårläst kan man säga, medan jag nervöst babblade på som en dåre. Men hon var trevlig och Rose verkade verkligen gilla henne, så jag har väl egentligen inget ont att säga om henne. Tur var väl det, för idag fick jag reda på att hon blivit erbjuden jobbet. Alltså har jag nu en ersättare och plötsligt känns det så verkligt. Om mindre än en månad är jag på hemmaplan igen och snart är jag bara ett minne blott för Rose och familjen. Usch, just det känns så jobbigt. De kommer ju alltid vara så speciella för mig, medan jag bara är en i mängden av alla kommande "storasystrar". Äh, det kanske kommer värsta känsloinlägget sen någon gång, men nu får det vara nog med att vara känslosam för några dagar.