Helgonet är en kriminalroman skriven av Carin Gerhardsen år 2011. Det är den fjärde delen i Hammarbyserien, en fristående uppföljare till Pepparkakshuset, Mamma, pappa, barn och Vyssan lull. 

Det är semestertider och arbetslaget från Hammarbypolisen är på välbehövlig semester. Men när den älskade och respekterade familjefadern Sven-Gunnar Erlandsson hittas skjuten till döds genom ett skott i nacken kallar kriminalkommissarie Sjöberg samman gänget. Vem kunde önska livet ur en sådan enligt källor varm och generös människa? Det enda de har att gå på är en uppblött papperslapp med utfluten text och fyra spelkort funna i offrets ficka. Kan poker ha något med mordet att göra? Var Erlandsson en fuskare som gått för långt och blivit straffad med en kula i huvudet? Eller var han ett offer för någon av de människospillror han brukade besöka i husvagnsgettot i Huddingeskogen och så generöst dela med sig av sitt överflöd till? Utredningen tar med poliserna på en resa till platser i de mörkaste skogar, till ett hillbilly-Sverige de inte visste existerade, till andra sidan jorden och till de svartaste sidorna av människans själ.

Jag har alltid haft en viss förkärlek gentemot kriminalromaner och deckare, och den här gör mig inte besviken. Trots det faktum att i princip allt sådan här skrämmer livet ur mig, kan jag inte låta bli att läsa. Hela Hammarbyserien är fängslande och ofrånkomligt skrämmande. Trots att detta är en fristående fortsättning på de tidigare böckerna, rekommenderar jag definitivt att man läser dem i ordning. Först och främst lär man då känna karaktärerna som figurerar genom hela serien och för mig är det väldigt viktigt. Annars kommer man inte in på djupet i boken och förstår inte sammanhangen och relationerna mellan poliserna. Dessutom hanteras händelser som utspelats i tidigare böcker och utan att ha läst dem är det inte helt lätt att hänga med fullt ut. Jag gillar hur författaren uttrycker sig och hur hon bygger upp en intensiv spänning som får en att bita på naglarna och spänna hela kroppen ändå in på bokens slutspurt. Små ledtrådar och luriga stickspår portioneras ut genom hela boken och gör så att man som läsare aldrig riktigt hamnar på latsidan. Kanske är det för att jag inte läst en deckare på ovanligt länge, eller så är den bara väldigt bra; jag ger den här boken fyra av fem läslöss!